Om oss

Fenella och Magnus

Fenella är av Svenska islandshästförbundet (SIF) diplomerad B-instruktör för islandshäst. (Det går att läsa mer om Sifs utbilningar på Sifs hemsida, icelandichorse.se). Fenella är dessutom grundskolelärare, med många års erfarenhet av undervisning. I meritlistan finns också Strömsholmsutbildningen Ledarskap och Pedagogik för Ridinstruktörer. På slutprovet skrev Fenella alla rätt. Läs mer om Fenellas filosofi längre ner på sidan.

 

Magnus är av Svenska islandshästförbundet (SIF) diplomerad ridledare för islandshäst, han har också gått unghästkursen (SIF). Magnus är också duktig på hovar.

Fenella, en lite längre presentation

 

Så här tänker jag kring hästar och människor:

 

För mig är välmåendet i fokus. Både hästarnas och människornas.

 

Som instruktör hör jag till en modern skola. Jag har i många år arbetat med personligt utvecklad utbildning inom grundskolan och bär med mig det som ridinstruktör. Vi är olika som ryttare, vi har olika starka och svaga sidor och olika mål med vår ridning. Gemensamt för oss alla är dock att vi måste hitta en god balans och bli så snabba och precisa i vår hjälpgivning som möjligt. Att hästen ska hålla oavsett våra mål är A och O. Därför jobbar jag mycket med sits och hjälper.

 

På samma sätt är hästarna individer och för att bli en skicklig ryttare måste man också vara skicklig på att förstå hästar.

 

Mina ridskolehästar ska må bra, bli trevligt ridna och få vara glada. Samma mål har jag för de privathästar jag hjälper till med. Samma mål borde alla hästmänniskor ha, tycker jag.

 

Vill man ha en instruktör som skäller och förolämpar får man söka sig någon annan stans. Likaså om man har ridningen som ventil för sina aggressioner. Ridningen ska försätta oss i ett slags meditativt tillstånd. I ridningen ska man vara här och nu eftersom hästarna är här och nu och dessutom känsliga för ryttarens sinnesstämning. Är vi arga blir hästarna ledsna. Är vi stressade blir hästarna beredda på flykt.

 

Jag är en pedagog i själ och hjärta och älskar att dela med mig av det jag lärt mig. Men jag brinner också för att lära mig mer. Därför försöker jag ständigt fortbilda mig, läser en mängd hästlitteratur och rider för mycket duktiga instruktörer. Min mentor i hästvärlden heter Ia Lindholm. Jag rider regelbundet för henne och lär mig både att bli en bättre ryttare och instruktör av det.

 

Som ryttare kämpar jag. Jag har en låg kroppslig intelligens, vilket ironiskt sett säkert gör mig till en bättre instruktör. Eftersom jag hela tiden måste lära min kropp att fungera funktionellt har jag ständigt tankarna på vad vi gör med våra kroppar när vi rider. Jag är en akademisk teoretiker som också det är ett litet minus, eftersom de bästa ryttarna rider mer med känsla än teori. Jag arbetar stenhårt på känslan och kroppsmedvetenheten. Däremot tror jag att det är ett plus att vara en ”torr” teoretiker när man instruerar.

 

Här är mina motton:

 

Var förlåtande mot dig själv.

 

Det tar tid att bli en hyfsad ryttare att bli en skicklig ryttare tar ännu längre tid. Ansträng dig för att göra ditt bästa, men går det inte ge dig en eloge för försöket och tänk på att du säkert får fler möjligheter att träna. De flesta hästar är förlåtande, bara det att de låter oss sitta på deras ryggar är ett bevis på det.

 

Var rättvis mot hästen.

 

Om hästen inte utför det du ber om, beror det på att den inte vill (vilket sällan är fallet), att den inte förstår för att det saknar grunderna eller, i de flesta fall, att du som ryttare gör fel eller för att det gör ont? För att vara säker på att hästen verkligen är olydig gäller det att backa. Börja med att kolla din sits, är du i balans och utan spänningar? Därefter renodla hjälperna, förstår hästen vikt, skänkel och tygelhjälper (i den ordningen)? Är hästen lyhörd för hjälperna?

 

Ge hästen utrymme.

 

Hästar är vackrast i frihet. Låt dem därför behålla gnistan och vara lite fria. En kuvad häst med slocknad blick är en sorglig syn. Tvinga dig inte på hästen. Led den med lång tygel eller långt grimskaft. Låt hästen välja att vilja vara med dig, men låt den inte klampa in på ditt revir om den inte fått tillstånd.

 

Alla behöver tid för reflektion.

 

Detta gäller både ryttare och häst. Låt det ta tid att lära nytt, rid omväxlande, varva nya saker med gamla saker ni kan. Hästen behöver dessutom stäcka ut under ridpasset, och kanske ryttaren också, för att inte få ont.

 

Ting tar tid

 

Pat Parelli säger att vissa människor inte har tid att låta saker ta den tid det tar, och får därför ägna mycket tid åt att göra sakerna om och om igen. Till exempel är det klokt att bygga upp hästens styrka, balans och smidighet innan vi kräver stora tempoväxlingar eller mycket samling. Med en väl utarbetad plan kommer man längre än om man tar genvägar. Slarvar man sig fram kommer man att få bakslag. Man får kanske en häst som går mot handen för att den inte lärt sig att bära sig själv.

 

Låt hästen vara häst.

 

Ansträng dig att lära dig om hur hästar fungerar, och försök tänka som en häst. Lura dig inte att hästen tänker som en människa, den har andra instinkter som driver den. Ibland tror jag att det är lathet som gör att vi förmänskligar hästen. Ta det här med matning till exempel. I stället för att belöna hästen under ridpasset, genom att anstränga oss att sitta i balans, inte störa hästen med massa hjälper som inte betyder något, ge eftergift och låta hästen vara fri när den arbetar rätt och vara följsamma ger vi den godis eller kraftfoder EFTER ridpasset. I människans hjärna är tanken att hästen ska stå ut med allt vi åsamkar den för att den blir glad för godiset eller maten. Vad säger att hästen inte tänker att det är bäst att bli av med det där arbetet så fort som möjligt för då får man mat? Inte att det är bäst att utföra arbetet så bra som möjligt, för då får man mat. I det första fallet fungerar inte maten som en motivationsfaktor. Tvärt om!

 

Precis som med hundar måste hästen belönas i stunden. Exakt när hästen har svarat på en hjälp SKA den ha belöning, först och främst i form av en eftergift, och om den följs av godis ska godiset ges i samma sekund som eftergiften.

 

Målet är att få hästar som tycker att arbetet i sig är roligt, som vill vara med oss, för att vi är trygga kloka ledare som vet vad som är bäst för hästen.

 

Våga lära nytt.

 

Det är skrämmande och spännande att tänka på hur mycket allt har ändrat sig sedan jag började med islandshäst. Sadlarna är kortare och bredare, betten är kortare, ingen tror längre att en islandshäst klarar sig med dåligt hö, ridningen handlar om balans och tajming och inte om att sparka och rycka. De tusentals halvhalterna har fått sällskap av minst lika mycket mjukgörande arbete. Tänk om man inte vågat tänka om?

 

Men att tänka om är inte detsamma som att förkasta allt gammalt. Ett kritiskt tänkande hjälper oss förhoppningsvis att göra kloka val, bevara gammal klokskap och kombinera den med nya rön.

 

Och glöm aldrig, den som lär oss mest och bäst är hästen. Lyssna till den. Gör den det du ber om har du högst troligen gjort rätt.

 

Viktigast av allt.

 

Gemensamt för alla oss som rider torde vara att vi gör det för att vi tycker att det är roligt och att vi mår bra av att vara med djur. Ibland tycks det mig som om man tappar bort detta. Ryttare blir arga för att de och hästen inte lyckats prestera vad man förväntat sig. När tålamodet tryter är det dags för reflektion. Det är en lyx att få umgås med djur. Njut!

Copyright @ All Rights Reserved